Eva Björklunds tal under Chedagen, 8 oktober
Kära Kubavänner och guevarister, för så får jag väl kalla oss en dag som denna, när vi möts igen, på en av alla dessa minnesdagar, för några av oss den 41a gången i ordningen just detta datum.
Vi gör det för det är viktigt att komma ihåg vad som hänt, segrar och nederlag, se vad de har berott på och lett till, lära oss att se de stora dragen i historien, varken förföras av segrarna eller förbittras av nederlagen.
Vi skulle behöva dessa minnesdagar också för vår egen svenska historia, för vårt eget sammanhang, särskilt i en tid som denna när våra hjärnor bombarderas av osammanhängande skandaler, katastrofer, grundlösa löften, kortsiktiga utryckningar och marknadsmässiga drömbilder om ett lyckligt konsumentliv.
Den 8 oktober 1967, dagen då Che tillfångatogs i Bolivia för att sedan mördas, har också en koppling till 6 oktober, 1976, då samma krafter som var ansvariga för mordet i Bolivia, sprängde ett kubanskt flygplan i luften i Barbados, och mördade 76 passagerare och besättningsmän. De går fria, men de fem kubaner som avslöjade terroristverksamheten i Miami kastades i fängelse för 10 år sedan, och där har de blivit kvar, offer för ett genompolitiserat justitiemord.
Och i övermorgon den 10 oktober för 140 år sedan inledde kubanerna sitt 30-åriga befrielsekrig mot spanska kolonialismen. Den seger och självständighet som stod för dörren 1898 förbyttes efter USAs invasion till 50 år av nykolonialt välde, som i sin tur besegrades av den snart 50-åriga kubanska kubanska revolutionens.
Och om vi går längre bakåt i historien så har vi 12 oktober 1492, Columbus landstigning och starten på den exempellösa utrotningen av folken i Amerika, numera Ursprungsfolkens motståndsdag, som på 2000-talet kan firas med segrar och framtidstro, efter en lång historia av kamp där Che Guevaras liv och verk haft avgörande betydelse.
”Det är inte bara så att jag inte är moderat, utan också så att jag ska se till att aldrig bli det
och om jag skulle upptäcka att min heliga eldslåga krympt till ett blygsamt altarljus så vore det minsta jag kunde göra, att kräkas över den skithög jag blivit”
Skrev Ernesto Guevara till sin mamma 15 juli 1956
Han behövde aldrig kräkas. 1960 blev han centralbankschef i Kuba, men knappast moderat.
Istället ledde han kampen mot finansspekulationerna som siktade på att krossa revolutionen.
Hans valutareform avväpnade finanskapitalisterna, och på många av sedlarna finns fortfarande dåvarande centralbankschefens namnteckning. Bland de många tankar som väcks av mötet mellan historiska minnesdagar och dagsaktuella händelser dyker denna koppling upp mellan moderat, kräkning, centralbank, finanskollaps och revolution.
Marx´s och Engels kommunistiska spöke hade tappat en hel del av sin skrämselkraft, när det fick nytt liv i den kubanska revolutionen och i Ches gengångargestalt, så skrämmande att mördarna gömde undan liket.
Peruanen Jóse Carlos Mariátegui, kallad Amerikas första marxist, skrev 1925:
” en bärande myt, en tro, ett hopp … är det som sätter människor i rörelse genom historien. Utan en sådan myt upplever människan heller ingen mening … De folk som förmått segra har varit de folk som förmått att skapa en gemensam myt i mångfalden”. Mariátegui menade att myten, tron och hoppet inte behöver vara falska, utan att de kan vara de nödvändiga mobiliserande föreställningar som sammanfattar folkens hopp och längtan.
Bilden av den unge Che Guevara, som Alberto Korda tog 1960, blev en sådan samlande, mytisk sinnebild. Den blev symbol för allt uppror runt om i världen på 60- och 70- talet, från svarta pantrar i USA till studentprotester i Japan, från palestinsk motståndsrörelse till sydafrikansk kamp mot apartheid, från latinamerikansk gerilla till franska intellektuella, från Vietnamrörelsen till kampen mot militärdiktaturen i Grekland, osv.
Guevara blev Che, en myt som många velat lägga beslag på och inympa sin betydelse. Men genom årtiondena har detta ansikte på det kommunistiska spöke som fortsätter att genomkorsa historien stått emot alla försök till smutskastning, kommersialisering, sekterisering och dödförklaring.
Che finns med i kampfronterna runt om i Latinamerika och världen, i den globala rörelsen för en bättra värld. Che är det synliga ansiktet på en kontinental förhoppning, underblåst av den kubanska revolutionen och Fidel Castro. Det är den samlande bilden av politisk kamp mot alla heliga borgerliga kor och mot det väpnade våld som utgår från härskarklassen i norr, från ett idag något skamfilat Wall Street, Cia, Pentagon och Vita huset. Den sociala rörelse, som under 90-talet tvekade inför frågan om maktövertagande, bärs nu upp av en central fråga i Ches strategiska, politiska tänkande – kampen om makten, den folkets makt som behövs för att förändra världen.
Han finns i Bolivia, så klart, även om härskarklassen hade lyckats tränga undan honom under många år. Evo Morales berättade i en intervju nyligen att han först hörde talas om Che Guevara när han var 19 år, 1980 i Chapare, under García Mezas tyrranni. Det var när folk samlades till stora protester mot att militären hade bränt en arbetare levande, och Evo och hans kompisar lämnade fotbollsplaner för att vara med. Och han berättar att ”En av de fackliga ledarna sa att Che var med i Chapare, fastän alla som hade känt till honom var döda. Jag blev intresserad, och läste om honom och inspirerades. Och nu vet jag att Che är och förblir symbolen för alla revolutioner i världen och för det mest solidariska folket i världen, de kubanska.”
Den unge fotbollspelaren är nu Bolivias president som leder folkets kamp mot samma krafter som mördade Che, samma som brände en facklig aktivist levande i Chapare, samma som massakrerade ett trettiotal ledare för fattigbönder i Pando, ett av utbrytarlänen för bara några veckor sedan, samma borgerlighet som helst utövar makten med sitt ekonomiska övertag, men när det inte räcker visar sitt fascistiska, fula tryne. Som i Chile för 35 år sedan, som över hela Sydamerika under Kondorplanens tid, som i Venezuela för 5 år sedan, och som i Colombias oavbrutet i så många år.
Men, imperialismens ryggrad krackelerar. När de USA-stödda stormtrupper terroriserade fattiga och ursprungsfolk i rika utbrytarlän i Bolivia för några veckor sedan, och beväpnade rasistiska grupper börjat storma in och länsa skatteverket, jordreforminstitutet, televerket och så vidare i Santa Cruz och regeringen varnade för att en statskupp var på full gång, då samlades Sydamerikanska unionens statschefer just i Santiago de Chile och fördömde enhälligt detta försök att vrida klockan tillbaka till USA-tid.
Kampen står hård, det gäller de latinamerikanska folkens andra och sanna befrielse, 200 år efter Bolivar. Men med den förlorar USA-imperialismen det som USAs president Reagan framhöll i första Santa Fe-dokumentet, då för snart 30 år sedan, när USA gick på offensiv för att återta sin maktposition i världen efter nederlaget i Vietnam, han talade om Sydamerika som ”USAs sköld och svärd i kampen om världsherraväldet … och grundval för den övermakt som behövs för att bemästra skeendet i Europa, Asien och Afrika”. Den skölden och svärdet är inte USAs längre.
Precis som USA-imperialismen tog sina första steg i Sydamerika, och utifrån den maktpositionen bredde ut sig i världen, är det i Sydamerika befrielsen från den nyliberala globaliseringens tvångströja kommit längst, och en ny bättre värld börjar se dagen i ALBA – den gryning som kan skönjas i solidariskt, mellanfolkligt samarbete. Där lever också Ches anda i de tiotusentals kubanska läkare, som också Che var, som konkret visar vad en ny, bättre värld kan handla om. Och nu, på eftermiddagen fick jag ett mejl som meddelade att just Santa Cruz utropats som ”område fritt från analfabetism” tack vare det kubanska stödet och metoden ”Jag kan visst!”
Det hoppet är det vi samlas för att stärka, och dela med oss av. Det hoppet behövs för folken i Vårt Amerika, som José Marti kallade världsdelen söder om Rio Grande, för att förhindra USAs försök att med alla sina dödliga medel återta kontrollen. Det hoppet behöver vi alla i vår kamp, hoppet att en bättre värld är möjlig.
Leve Che, Leve Kuba, Leve ALBA, Ända till segern!
Eva Björklund
